Killiefiskar är relativt lätta att ha i akvarium och väldigt vackra, vilket har gjort dem populära bland akvarister. Även en nybörjare kan oftast få dem i lekkondition i akvariet. Till skillnad från många andra populära akvariearter köper man oftast Killiefiskar direkt från odlare, och inte från fisk- eller djuraffärer.
Termen ”killiefisk” stavas ibland utan bokstaven e, killifisk, och det är originalstavningen. Ordet är lånat från tyskans ord för bäck. Killifisk kan därför översättas till bäckfisk, och det är ett bra namn eftersom många Killifiskar lever i bäckar och åar. De kan även hittas i floder och sjöar. Killiefiskar är vanliga i Afrika och Asien, men finns även från Ontario i USA ner till Argentina i söder. Vilda Killiefiskar kan också hittas i södra Europa, men inte i norra Europa eller Australien. Killiefiskar lever oftast i tropiska vatten, men de kan överleva i kallare vatten också. Kyligare platser i Uruguay och Argentina har t ex Killiefiskar.
Alla Killiefiskarter är småtandade karpar som hör till ordern Cyprinodontiformes. Den största Killiefiskarten kan bli 15 centimeter lång, men de flesta arter stannar vid 5 centimeter eller mindre. Några Killiefiskar lever i stim, men de flesta arter formar istället små grupper med en dominant hanne som har sitt revir och lever med flera honor. Alla Killiefiskhannar blir våldsamma mot andra hannar som kommer i närheten, och kommer att jaga iväg dem från reviret om de kan. Eventuellt kan väldigt unga hannar få tillåtelse att komma nära.
Killiefiskar lever i väldigt varierande miljöer och olika arter är därför anpassade till olika dieter. Många Killiefiskarter lever på insekter, insektslarver, maskar och skaldjur. Andra arter som Orestias lever på plankton. Det finns även Killiefiskarter som huvudsakligen äter andra fiskar. Killiefiskar är skickliga rovdjur som har en stor påverkan på ekosystemet de lever i. I Många områden där föroreningar har fått Killiefiskarna att minska, har antalet myggor ökat enormt. Ett ökat myggbestånd ökar risken för malaria i regioner där sjukdomen finns.
Då Killiefiskarna lever i så varierade miljöer över hela jordklotet har de olika arterna utvecklat olika förökningsstrategier. Man hittar ofta Killiefiskar i tillfälliga dammar och floder som försvinner en gång om året under torkan. Dessa fiskar lämnar sina befruktade ägg i tryggt förvar i leran, där äggen stannar tills nästa regnperiod börjar. Föräldrafisken avlider oftast i början av torkan. Även när de hålls i akvarium som aldrig torkar ut lever de ett kort liv. I frihet är det ovanligt att de lever mer än 9 månader. Om du vill odla den här typen av säsongs killiefiskar måste du ordna en torrperiod efter att äggen har släppts och befruktats. Äggen har programmerats för att vila i leran under torkan, och kläckas när de svämmas över med vatten igen. Du behöver tursamt nog inte torrlägga ditt akvarium; äggen kan flyttas och t ex få ligga och torka i en garderob under ”torrsäsongen”.
Killiefisk arter som inte lever i försvinnande floder eller pölar leker oftast i grottor eller bergsskrevor, eller lägger sina ägg på växter. Några Killie fisk arter bygger bon för att skydda sin avkomma. När det kommer till föröknings metoder är Killie fiskar från släktet Cynopoecilus värda att nämna. Dessa Killiefiskar använder en form av pseudointern befruktning, vilket kan ge oss en ledtråd till hur övergången skett från äggläggande fiskar (där äggen befruktas utanför honan) till levandefödare (där äggen befruktas och utvecklas till yngel inne i honan).